Jag heter Cecilia Bynke och är född 1953 i Lund. Min fascination för leran började redan i småskolan när klassen fick uppgiften att göra en stenåldersby i lera. (Vad lera i sig var för något fick vi inte veta...) Den mjuka blåleran tilltalade mig och på vägen hem från skolan såg jag i åkern jag passerade (där CC House i Lund numera ligger) "jordklumpar" som lyste i ljusblått och liknade den härliga leran vi använt i skolan. Som det svårt mobbade skolbarn jag var fick jag hålla mig sysselsatt i ensamhet. Helt ovetande om lerans möjligheter försökte jag färgsätta den torra leran med pastellkritor. Stor presenttillverkning till släktingar följde. Min mor klarade av att hålla sig för skratt och tog det hela på allvar, och uppmuntrade mig till skillnad från den utbildning som följde i grundskolan. På teckningen satt jag i åratal och stirrade längtansfullt på en drejskiva som läraren inte behärskade att använda. Jag planerade mycket länge en vas jag skulle göra. Den skulle se ut såhär: . Sista året gav läraren efter för ett långt tjatande. Vasen blev till, obränd och målad med illblå vattenfärg. Tillgång till ugnar fanns inte.

Under hela gymnasietiden kunde jag inte låta bli leran trots att tillgången på ugnar var obefintlig. Efter några år fick en skola i Lund ändå brännugn. Min skoltid var förbi men jag kontaktade huvudansvarig lärare i hopp om att kanske få något bränt. Den sedermera berömda bildkonstnären till lärare ville se föremålen varpå hon, som den icke-keramiska expertis hon var, gav en detaljerad, icke ombedd och hånfull recension men lovade att bränna grejorna. Ett löfte hon inte höll.

Men kampen fortsatte. Att någon faktisk utbildning till keramiker existerade föll mig aldrig in och jag blev heller inte informerad. Trots allt fick jag höra talas om en utbildning på Capellagården på Öland. Sökte in och blev omedelbart antagen. Efter ett år på Capellagården åkte jag till Indien ett tag, såg krukmakarna där dreja gigantiska vattenkrus i lergodslera på orientaliskt "bakvända" drejskivor. Hemma igen fortsatte jag universitetsstudierna och fick min fil. kand. men inhandlade för studielånet min första... gissa vad... jo, en brännugn! En liten eländig historia utan automatik som efter lång tid knappt nådde lergodstemperatur. Sedan köpte jag också en dansk sparkskiva. Idag, trettio år senare, använder jag den fortfarande!

Tillverkningen påbörjades i källarutrymmet under den lilla etta jag hyrde. Det blev många saker och jag upptäckte så småningom att det gick att avyttra dem. Lösningen blev Mårtenstorget i Lund. På den tiden fanns inga hantverkskollektiv med gemensam försäljning, bara traditionell torg- och marknadshandel och några få presentaffärer som försäljningsmöjlighet.

Åren på torget blev mycket svåra. Plötsligt stod jag där som heltidskeramiker. Arbetade nästan dygnet runt plus helger. Fast i ekorrhjulet. Den bottenlösa fattigdom som följde var förödande för orken till förändring. Jag sökte in till nybildade sammanslutningar som Skånekraft i Lund och senare Formargruppen i Malmö, men blev refuserad. Jag hade ju min försörjning på torget. Moment 22... På torget var jag krukmakare. Keramiken blev kvar hemma visad för ingen. Den sålde ju inte på ett ställe som torget. Mycket isolerad blev mitt enda fönster till omvärlden de engelskspråkiga keramikmagasinen.

På 80-talet lyckades jag köpa egen bostad utanför Skurup. Fick något bättre plats och större ugnar. Stannade där i 11 år medan jag var ensam försörjare till min dotter, född 1983.

Torgtiden tog tack och lov slut på 90-talet. I stället kom hantverksmässorna. Jag harvade land och rike runt i några år. Skriket inombords blev alltmer högljutt. De svenska mässorna håller låga kvalitetskrav och förnedringen blev påträngande. Detta året, 2004, planerar jag att avsluta mässåkandet och förändra verksamheten.

Under åren med direktkontakt med publiken lärde jag mig hur man som icke-keramiskt skolad människa tänker, vad man undrar över, vad man tror, och vad man tar för givet i form och glasyr. Jag måste faktiskt se det som en utmaning att kombinera de kunskaper man har som keramiker, med publikens önskemål utan att förnedra sig till en kompromiss där ens egen estetik är förlorare, att hitta den exakta avvägningen utan att förlora någondera partens förväntningar.

Funktionellt gods är fortfarande viktigt för mig. Så mycket enklare då att vara lite diktatorisk och tro sig kunna uppfinna något nytt under solen... För mig ligger utmaningen inte där, utan jag ser det som en större uppgift att göra något unikt av något till synes enkelt eller rentav alldagligt. Att vända ett spår...